Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Desertör

Desertör

Desertering, äldre: fanflykt, innebär att en person rymmer från krigstjänstgöring. Ibland användes det även om personer som rymmer från militärtjänstgöring i fredstid. En svensk desertör bestraffas enligt brottsbalken. En utländsk desertör kallas för krigsvägrare och har tidigare i många fall haft rätt till asyl i Sverige. Den praxis som växte fram hos Utlänningsnämnden under 2000 efter bombkriget mot Jugoslavien 1999, säger dock att endast krigsvägrare från en folkrättsstridig konflikt har rätt till asyl. I USA används benämningen AWOL som står för Absent without leave (ungefär frånvarande utan permission) så länge man inte är säker på huruvida frånvarandet är avsiktligt. Efter 30 dagar med AWOL stämpel räknas frånvarandet dock som en desertering och straffas då enligt den amerikanska militärlagstiftningen. AWOL beteckningen bör skiljas ifrån MIA (Missing in action) stämpeln som istället betyder att man tappat kontakten med en soldat under strid och inte misstänker att soldaten avvek avsiktligt utan snarare befarar att denna antingen är död (Killed in action, KIA) eller tagen tillfånga av utländsk trupp (krigsfånge, Prisoner of war, POW).

Källa


- Nationalencyklopedin Kategori:Militärt

Krig

Krig är till sitt yttre ett fientligt förhållande mellan folk eller stater eller mellan parter inom samma stat (inbördeskrig) och som berättigar till det användande av dödligt våld, men det är tillika för civiliserade folk ett rättsmedel, ett folkrättsligt tvångsmedel för att skaffa folkrättsligt erkännande från motpartens sida åt framställda anspråk på viss rättslig reglering av förhållandet till denna. Definitionen varierar av vad som kvalificerar vissa väpnade konflikter som krig, och vissa inte. Det har bland annat föreslagits att den väpnade konflikt där mer än 1 000 kombattanter under ett år faller i strid ska anses som krig. Något krav på krigsförklaring för att krig ska anses föreligga, finns dock inte. krigsförklaring Folkrättsligt äger en stat rätt, liksom i sina inre förhållanden på grund av sin höghet äger att för rättsordningens upprätthållande använda tvång, de yttersta våldsmedel, ja även ta rättskränkarens liv, att i förhållande till andra stater och deras medlemmar, när statens självbevarelse och intressen sådant kräver.

Nödvärn

Kriget är det yttersta nödvärns- och självhjälpsmedlet för den internationella rättens bevarande och kan betraktas som ett folkrättsligt exekutivförfarande, ehuru icke det enda. Andra rättsmedel är t.ex. retorsion, repressalier, embargo och fredsblockad. Kriget framträder antingen som försvarskrig, till avvärjande av framställda anspråk, som ej kan godtas, eller anfallskrig, som avser att framtvinga sådana anspråks godkännande: faktiskt kan dock även försvarskriget inledas genom angrepp och förutsätter sålunda alls inte, att motparten redan gripit till vapen. I själva verket blir det därför i de flesta fall praktiskt omöjligt att åtminstone vid krigets utbrott avgöra, huruvida detta är att anse som ett anfallskrig eller ett försvarskrig. Rätten enligt internationell rätt att inleda ett krig begränsades betydligt genom FN:s tillblivelse (se detta avsnitt nedan).

Rättsmedel

Som kriget från folkrättslig synpunkt är ett rättsmedel, har man att skilja de våldsamheter, som därvid begås, liksom de, vilka förekommer vid tvångs lagliga användning av statsmaktens organ inom staten, från våldsamheter, som begås av enskilda personer och under namn av mord, dråp, misshandel, rån är i lag belagda med straff. Detta rättsmedels användning bör vara noga bestämd beträffande både dem, som har att uppträda som krigförande parter, d.v.s. använda kriget som rättsmedel, och det förfarande, som därvid bör iakttas.

Kombattanter

Därvid möter först frågan om, vem som har rätt att föra krig (ius belli i subjektiv mening) eller är berättigad att uppträda som krigförande part (kombattant). Ett krigstillstånd kan uppstå endast emellan parter, för vilka den yttersta grad av självhjälp är tillåten och möjlig, således egentligen blott mellan fullt fria, av varandra faktiskt oavhängiga, ingen gemensam högre myndighet underkastade stater. De tvångsåtgärder, som vidtas mot utom staten stående personer eller band, såsom fribrytare, gerilla och sjörövare faller inte inom krigets rätt, enär dessa inte är fiender, som behandlas efter krigets lagar, utan missdådare, som straffas. Ej heller kan något sällskap eller handelskompani i och för sig anses som krigförande part. Då det engelska (brittiska) ostindiska kompaniet förde krig, kunde dess rätt därtill betraktas endast som en av den engelska (brittiska) regeringen åt kompaniet delegerad rätt. Strid mellan politiska partier inom samma stat frambringar ett upprorstillstånd, varvid det parti, som inte innehar regeringsmakten, betraktas som upproriskt, men kan inte grundlägga ett egentligt krigstillstånd, så länge inte de mot varandra stridande parterna har tagit samt behåller under sin besittning och organiserade faktiska makthöghet skilda delar av statens geografiska område, i vilka fall vardera parten kan som krigförande göra anspråk på att behandlas efter krigets rätt. upprorstillstånd

Neutralitet

Vardera krigförande parten kan utgöras av en eller flera stater. I senare fallet kan de gemensamt uppträda som huvudparter, eller också kan den ena som bundsförvant, allierad, ha förbundit sig till en viss hjälp, ett visst understöd. I båda fallen kan den stat, mot vilken förbundet är riktat, betrakta inte bara huvudparten, utan även den biträdande parten som krigförande makt, mot vilken den gör krigets rätt gällande. De, vilka varken som huvudparter eller som allierade deltaga i kriget, är att betrakta som neutrala, mot vilka folkrätten inte tillåter någon tvångsåtgärds vidtagande, så länge de avhåller sig från varje försök att ge hjälp eller bereda understöd åt någon av de krigförande.

Krigets territoriella begränsning

Likasom kriget är reglerat i fråga om, vilka ska anses som krigförande parter, finns bestämmelser även i avseende på det eller de områden, där krigets rätt kan göras gällande, krigsskådeplatsen. Med avseende på staternas territoriella beskaffenhet kan kriget vara dels landkrig, dels sjökrig. Krigsskådeplats blir därför de fientliga staternas landområden med därtill hörande inre vatten vid landkrig, de till statsområdena hörande yttre territorialvattnen likasom öppna havet vid sjökrig. Dock brukar avlägsnare belägna farvatten utanför de krigförandes territorier stundom anses som liggande utom den verkliga krigsskådeplatsen. neutrala

FN

De krigförande parterna är i krigets utförande bundna av vissa allmänt antagna folkrättsliga regler; efter andra världskriget och stiftandet av Förenta Nationerna (FN) är de jämväl bundna av FN-stadgan och av de beslut som fattas av FN:s säkerhetsråd. I moderna krig tillmäts skyddet av civilbefolkning stor vikt.

Citat


- "Krig är inte annat än politikens fortsättning med andra medel" (Karl von Clausewitz)

Krigets flödesschema

Ett exempel på i vilken ordning olika saker inträffar i anslutning till ett krig
- Casus belli (krigsorsak) -> ev. beslut i FN:s säkerhetsråd -> ev. krigsförklaring -> genomförande av kriget -> bestraffning av brott mot krigets lagar -> tagande av krigsfångar -> flyktingar beger sig till tredjeland för att söka skydd -> vapenstillestånd -> kapitulation eller fredsavtal

Se även


- Alfabetisk lista över krig
- Fred
- Kronologisk lista över krig
- Lista över krig benämnda efter hur länge de varade
- Lista över krig efter typ
- Lista över svenska krig
- Militär
- Vapen
- Slag
- Genèvekonventionen Kategori:Krigsvetenskap Kategori:Politik ja:戦争 ms:Peperangan simple:War

Militär

Militär är beteckningen på den eller det som tillhör en stats organiserade krigsmakt.

Se även


- Paramilitär
- Civil
- Värnplikt
- Försvar ja:軍隊 simple:Military zh-cn:武装力量 Kategori:Militärt

Fred

Fred är benämningen på det tillstånd då mellanstatligt våld inte används för att lösa en internationell konflikt, och det sålunda inte råder krig eller väpnad konflikt. Fred kan även avse slutandet av ett folkrättsligt avtal mellan två stater eller andra krigförande parter om att upphöra med våld och väpnade fientligheter.

Några kända fredsavtal


- Versaillesfreden
- Freden i Saint-Germain
- Freden i Neuilly
- Freden i Trianon
- Freden i Brest-Litovsk
- Westfaliska freden
- Nöteborgstraktaten
- Freden i Campo Formio
- Freden i Utrecht
- Freden i Breda
- Freden vid Amiens

Se även


- Borgfred
- Separatfred
- Lista över svenska freder ja:平和 simple:Peace

Krigsvägrare

Krigsvägrare är en svensk juridisk term för en desertör från andra länder. Mellan 1976 och 1996 hade krigsvägrare giltigt skäl att söka asyl i Sverige. De unga amerikaner som flytt från USA för att slippa gå ut i Vietnamkriget och sedan inte kunde återvända hem, var troligen en starkt bidragande orsak till denna lagändring. Som krigsvägrare räknades personer som flytt från en krigsskådeplats, eller som höll sig undan för att slippa militärtjänstgöring. Krigsvägrare ska inte blandas ihop med flyktingar, civilpresoner som flyr undan krig.

Källa


- [http://www.migrationsverket.se/index.jsp?cgi-bin/ordlista.pl?list=glossary Migrationsverket] Kategori:Krig Kategori:Juridik

Praxis

Praxis, sedvänja, konvention om det faktiska förfarandet, oskriven överenskommelse; särskilt inom juridik och politik. I Sveriges riksdag är det bland annat praxis med "kvittning" vid voteringar - om ett av blocken har färre närvarande ledamöter än det andra så avstår motsvarande antal ledamöter från det andra blocket från att rösta. Prejudikat anger ofta rättspraxis inom juridiken, och brukar föregå lagändringar om de vinner gehör. Kategori:Juridik Kategori:Politik

Utlänningsnämnden

Utlänningsnämnden är en överinstans till Migrationsverket, med uppgift att hantera och besluta i de överklaganden som rör Migrationsverkets beslut. Nämnden har varit verksam sedan den 1 januari 1992. Dess beslut kan inte omprövas. Det finns dock möjlighet att få sin sak prövad på nytt genom att ge in en ny ansökan till Utlänningsnämnden. För att beslutet skall ändras krävs att man åberopar nya omständigheter som inte prövats tidigare och att man bedöms ha ett skyddsbehov eller att en avvisning skulle strida mot humanitetens krav. Myndighetens generaldirektör heter Håkan Sandesjö. I budgetuppgörelsen mellan regeringen och dess stödpartier, har man även i september 2003 kommit överens om att lägga ner utlänningsnämnden och istället införa ett domstolsförfarande vid överklaganden. Beslutet är tänkt att börja gälla från och med den 31:a mars 2006. Utlänningsnämndens uppgifter kommer istället att flyttas över till Domstolsväsendet och några utpekade förvaltningsdomstolar. Dessa är länsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det kommer även att bli möjligt att överklaga till Kammarrätten i Stockholm, som även är sista instans. Se även:
- [http://www.un.se Utlänningsnämnden.se]
- Nadina Imamovic - ett uppmärksammat fall

2000

Y2K

I datorvärlden förväntar man sig vid nyår stora problem med programvara som inte skall klara av övergången till det nya millenniet. De flesta problemen uteblir dock. Senare under året inleds istället IT-kraschen. (Y2K är engelska och står för Year 2 Kilo, d.v.s. År 2000.)

Händelser


- 1 januari - Svenska kyrkan skiljs från staten.
- 10 januari - AOL tillkännager att de köper Time Warner.
- 13 februari - Den sista originalstrippen av serien Snobben publiceras, sedan seriens skapare Charles M. Schulz avlider föregående natt i sitt hem i Kalifornien.
- 9 april - Svenskan Elisabeth Hasselblad saligförklaras av påven.
- 23 april - Påsken infaller ovanligt sent.
- 16 juni - Nordiska akvarellmuseet öppnas för allmänheten.
- 1 juli - Öresundsbron invigs och öppnas för trafik.
- 25 juli - Ett concordeplan kraschar utanför Paris. Detta leder så småningom till att man slutar köra concorde.
- 10 augusti - Ferenc Mádl blir Ungerns president.
- 12 augusti - Den ryska ubåten Kursk förliser i norra Ishavet.
- 21 september - Sveriges justitieminister Laila Freivalds avgår efter hård kritik på grund av ett lägenhetsköp. Hon efterträds av Lena Hjelm-Wallén.
- 24 september - Slobodan Milosevic förlorar valet i det dåvarande Jugoslavien trots försök till valfusk.
- 28 september - Ariel Sharon besöker tempelberget, vilket utlöser våldsamma reaktioner bland palestinierna.
- 16 oktober - Thomas Bodström blir ny svensk justitieminister, sedan Lena Hjelm-Wallén avgått efter en månad på posten.
- 7 november - George W. Bush väljs till president i USA i ett mycket jämnt och omdiskuterat val.
- 22 december - Tre tavlor av Rembrandt stjäls från Nationalmuseum i Stockholm.
- SJ:s monopol på persontågtrafik upphör.
- MeritaNordbanken blir Nordens största bank genom att köpa danska Unidanmark och norska Kreditkassen.
- De tre nazister, som står åtalade för mordet på den svenske syndikalisten Björn Söderberg året innan, döms till fängelse.
- Advokaten Claes Borgström blir den förste mannen på posten som Jämställdhetsombudsman (JämO).
- Volvo köper franska Renaults lastbilsdivision.
- De fyra åtalade för diskoteksbranden i Göteborg 1998 döms för grov mordbrand.
- Miljöpartisten Birger Schlaug avgår som språkrör och efterträds av Matz Hammarström.
- Telia börsintroduceras och staten säljer ut knappt 50 procent av aktieinnehavet. Teliaaktien är tänkt att bli en "folkaktie".
- Domarna efter polismorden i Malexander 1999 fastställs av HD.
- Vapenföretaget Bofors i Karlskoga säljs till det amerikanska företaget United Defense. Därmed har svensk vapenindustri övergått i utländska händer.
- Den så kallade Polenkabeln, mellan Karlshamn och den polska staden Plupsk, tas i drift.
- Den socialdemokratiska morgontidningen Arbetet går i konkurs och tvingas lägga ner.
- Den nya, moderniserade svenska bibelöversättningen, Bibel 2000, utkommer.
- Post- och telestyrelsen utger licenser för utbyggnaden av tredje generationens mobiltelefoni (3G) i Sverige. Mobiloperatörerna Europolitan, Hi3G, Orange Sverige och Tele2 får licenser, medan Telia blir utan.

Födda

Avlidna

Första kvartalet


- 3 januari - Mats Hådell, svensk barnskådespelare, TV-journalist och programledare.
- 6 januari - Don Martin, amerikansk serietecknare.
- 15 januari - Astrid Kristensson, svensk jurist och politiker.
- 18 januari - Kalle Ballonka, känd Göteborgsprofil, kändisfotograf och autografsamlare.
- 19 januari
  - Bettino Craxi, italiensk politiker, premiärminister 1983-1987.
  - Hedy Lamarr, österrikisk-amerikansk skådespelare.
- 21 januari - Dagmar Edqvist, svensk författare.
- 26 januari - A.E. van Vogt, sci-fi-författare.
- 3 februari - Pierre Plantard, fransk bluffmakare, grundade det hemliga sällskapet Prieuré de Sion.
- 12 februari - Charles M. Schulz, amerikansk serietecknare, seriehunden Snobben.
- 13 februari - James Cooke Brown, amerikansk sociolog och science fiction-författare.
- 14 februari - Hagge Geigert, svensk artist, skribent och teaterdirektör.
- 19 februari - Friedensreich Hundertwasser, österrikisk målare, grafiker och arkitekt.
- 23 februari - Ofra Haza, israelisk sångerska.
- 27 februari - Birgit Wåhlander, svensk skådespelare.
- 28 februari - Pelle Ström, svensk sångare.
- 14 mars - Anne Wibble, svensk politiker (fp), finansminister 1991-1994.
- 16 mars - Thomas Ferebee, amerikansk militär, ledande bombfällare på Enola Gay, som släppte atombomben över Hiroshima.

Andra kvartalet


- 5 april - Sune Holmqvist, svensk skådespelare, musiker och sångare.
- 8 april - Claire Trevor, amerikansk skådespelare.
- 28 april - Jerzy Einhorn, svensk professor i radioterapi och politiker (kristdemokrat).
- 7 maj - Douglas Fairbanks, amerikansk skådespelare.
- 15 maj - Gösta Prüzelius, svensk skådespelare i bland annat Rederiet.
- 21 maj
  - Barbara Cartland, brittisk romantikförfattare.
  - John Gielgud, brittisk skådespelare.
- 25 maj - Kid Severin, svensk journalist, författare och manusförfattare.
- 10 juni - Hafez al-Assad, Syriens president 1971-2000.
- 28 juni - Nils Poppe, svensk skådespelare.

Tredje kvartalet


- 1 juli
  - Torbjörn Iwan Lundquist, svensk tonsättare och dirigent.
  - Walter Matthau, amerikansk skådespelare.
- 22 juli - Staffan Burenstam Linder, svensk moderat politiker och nationalekonom, handelsminister 1976-1978 och 1979-1981, Europaparlamentariker 1995-2000.
- 29 juli - Åke Hodell, svensk stridspilot, författare och konstnär.
- 31 juli - Lars Jansson, finlandssvensk författare och konstnär.
- 5 augusti - Sir Alec Guinness, brittisk skådespelare.
- 10 augusti - Artur Erikson, svensk kristen sångare, pastor i Svenska Missionsförbundet.
- 12 augusti - Loretta Young, amerikansk skådespelare.
- 17 augusti - Hans-Diedrich von Tiesenhausen, tysk ubåtsbefälhavare under andra världskriget på U331.
- 25 augusti - Carl Barks, amerikansk serietecknare (Kalle Anka).
- 31 augusti - Britta Brunius, svensk skådespelare.
- 18 september - Sten Sture Modéen, svensk skådespelare och kortfilmsregissör.
- 25 september - Birgitta Palme, svensk skådespelare, regissör och teaterchef.

Fjärde kvartalet


- 6 oktober - Richard Farnsworth, amerikansk skådespelare.
- 18 oktober - Inga Gill, svensk skådespelare.
- 28 oktober - Lída Baarová, tjeckisk skådespelare.
- 31 oktober - Björn Alke, svensk kompositör.
- 3 november - Bengt Brunskog, svensk skådespelare.
- 7 november - C. Subramaniam, indisk politiker.
- 9 november - Hans Dahlin, svensk skådespelare och regissör.
- 12 november - Halvar Björk, svensk skådespelare.
- 21 november - Harald Leipnitz, tysk skådespelare.
- 22 november - Emil Zátopek, tjeckoslovakisk friidrottare.
- 24 november - Carla Capponi, italiensk läkare och kommunistisk motståndskvinna under andra världskriget.
- 5 december - Tjadden Hällström, svensk skådespelare, revyförfattare och komiker (cancer).
- 9 december - Mikael Strandberg, svensk skådespelare, teaterledare och regissör.
- 16 december - Gunnar Lundin, svensk skådespelare, inspicient och produktionsledare.
- 23 december - Victor Borge, dansk-amerikansk pianist och underhållare.
- 25 december - Willard van Orman Quine, amerikansk matematiker och filosof.

Nobelpris


- Fysik
  - Zhores I Alferov, Ryssland
  - Herbert Kroemer, Tyskland
  - Jack S Kilby, USA
- Kemi
  - Alan J Heeger, USA
  - Alan G MacDiarmid, USA / Nya Zeeland
  - Hideki Shirakawa, Japan
- Medicin
  - Arvid Carlsson, Sverige
  - Paul Greengard, USA
  - Eric R Kandel, USA
- Litteratur - Gao Xingjian, Frankrike
- Fred - Kim Dae-jung, Sydkorea
- Ekonomi
  - James J Heckman, USA
  - Daniel L McFadden, USA

Namn

De vanligaste namnen bland de födda 2000 var för flickor Julia, Emma, Wilma, Hanna och Elin och för pojkar Filip, Oscar, William, Viktor och Simon. Kategori:Årtal Kategori:2000-talet (decennium) als:2000 ja:2000年 ko:2000년 ms:2000 simple:2000 th:พ.ศ. 2543 zh-min-nan:2000 nî

Jugoslavien

Jugoslavien var en stat på Balkanhalvön som existerade som kungarike från 1918 till 1941 (då det erövrades av Axelmakterna), som socialistisk federation under åren 1945-1991 och som förbundsrepublik 1992-2003.

Kungariket Jugoslavien

Kungariket Jugoslavien, egentligen "Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike", bildades 1918 då Österrike-Ungern bröt samman efter första världskriget. År 1929 bytte kungariket namn till Kungariket Jugoslavien. År 1941 invaderades kungadömet av axelmakterna.

Federationen Jugoslavien

Som federation under efterkrigstiden bestod Jugoslavien av delrepublikerna Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Makedonien, samt av följande konstitutiva folk: makedoner, serber, montenegriner, bosniaker (bosniska muslimer), kroater och slovener. Det fanns också tre officiella språk: makedonska, serbokroatiska och slovenska samt två officiella skriftspråk: kyrilliska och latinska; i bruk även på hög administrativ nivå. Något enhetligt jugoslaviskt språk har aldrig funnits.

Förbundsrepubliken Jugoslavien

Under åren 1991-2003 fanns Jugoslavien kvar, men inte som socialistisk stat, och bland delrepublikerna återstod bara Serbien och Montenegro. Förbundsrepubliken Jugoslavien erkändes inte som stat av någon annan stat. Den 4 februari 2003 upphörde också denna del av Jugoslavien att existera och unionen Serbien och Montenegro bildades. Kategori:Ej längre existerande riken och länder Kategori:Balkan Kategori:Jugoslavien ja:ユーゴスラビア zh-cn:南斯拉夫

Folkrätt

Folkrätten är en juridisk disciplin och den offentliga delen av internationell rätt. Folkrätten anses vara det rättssystem som reglerar förhållandet mellan stater. Internationella organisationer, t.ex. FN, Internationella Röda Korset och Internationella domstolen i Haag, företag och enskilda individer berörs emellertid också av folkrätten. Folkrättens rättskällor utgörs av internationell sedvänja och av internationella avtal. Den primära folkrätten innehåller regler som är bindande även för de stater som inte ratificerat tillämpligt internationellt avtal eller erkänner viss internationell sedvänja. Folkrätten har kritiserats från bl.a. liberaler och neokonservativa som menar att folkrätten i första hand hävdar staters rätt till "inre angelägenheter", d.v.s. att förtrycka sin befolkning, istället för människornas rätt till frihet från förtryck. Kritikerna menar istället att de mänskliga rättigheterna bör vara överordnade folkrätten och att andra stater bör vara skyldiga att ingripa när brott mot de mänskliga rättigheterna begås, även om detta innebär att man bryter mot folkrätten.

Se även


- Det internationella samfundet
- Genèvekonventionerna
- Naturrätt ja:国際法 Kategori:Internationell rätt

USA

: Material om USA finns samlat i USA-portalen. ---- USA, the United States of America, Amerikas förenta stater eller Förenta staterna, är en förbundsrepublik i centrala Nordamerika. Landet sträcker sig från Atlanten i öster till Stilla havet i väster, gränsar mot Kanada i norr och Mexiko i söder, och har en maritim gräns mot Ryssland i nordväst. Dessutom innehar man en samling territorier och besittningar runt hela världen. Landet är indelat i 50 olika delstater, som har ett visst lokalt självstyre enligt det federala systemet. En av dessa stater, Hawaii, är en ögrupp i Stilla havet, och hör således till Oceanien. Resterande 49 stater kallas kontinentala USA (continental US) och är belägna i Nordamerika. Mellan Kanada och Mexiko ligger "the lower 48", och den återstående amerikanska delstaten i Nordamerika, som heter Alaska, ligger i nordvästra Nordamerika och gränsar till Kanada. Staten grundades den 4 juli 1776 när 13 brittiska kolonier utropade sin självständighet. Året före hade stridigheter utbrutit mellan brittiska kolonialtrupper och självständighetsivrare i vad som kallas det amerikanska frihetskriget. I dagsläget är USA världens enda supermakt och står i en klass för sig själv vad det gäller ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt inflytande. Till exempel kan det nämnas att landets militärbudget är större än de tio närmast största militärmakterna tillsammans (2003) och att dess BNP utgör 20% av världens totala BNP (2005).

Historia

Huvudartikel: USA:s historia Se även Nordamerikas historia. Den 19 april 1775 letade brittiska trupper efter en vapengömma och en lokal ledare i trakten av Boston, när de plötsligt hamnade i konflikt med en stor lokal milis. Britterna retirerade tillbaka till Boston och utsattes på vägen för flera krypskyttar. Denna konfrontation, som kom efter flera års eskalerande meningskiljaktigheter mellan det amerikanska kolonialstyret och det brittiska parlamentet, innebar början på den amerikanska revolutionen. Efter ett års krig utropade de 13 brittiska kolonierna sig självständiga och efter att man ingått en allians med Frankrike blev situationen ohållbar för britterna och ett fredsfördrag kunde slutas 1783. I fredsfördraget erkände Storbritannien sina gamla nordamerikanska koloniers självständighet. 1789 trädde den amerikanska konstitutionen i kraft och George Washington tillträdde som USA:s förste president. Landet slets i sin början mellan att hålla sig neutralt, stödja fransmännen som hade hjälpt dem till självständighet, eller stödja britterna som de trots allt delade språk och kultur med. 1812 hamnade dock USA i ett nytt krig med Storbritannien, orsakat av att den brittiska flottan hade inlett en blockad av franska hamnar, vilket störde den amerikanska handeln med Europa. Under 1800-talet skedde en mängd saker av stor betydelse; landet expanderade kraftigt västerut, flera krig utkämpades mot landets urinvånare (se indiankrigen), miljontals fattiga europeér emigrerade till USA, miljontals afrikanska slavar importerades till jordbruket i södern, och det amerikanska inbördeskriget bröt ut efter mitten av århundradet. Expansionen bestod av både krigföring och regelrätta köp av landområden från kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Spanien och Ryssland. Texas som varit en självständig Republiken Texas från 1836 då man bröt sig fri från Mexico.Texas går med i USA 1845. 1846 - 1848 utkämpades ett krig mot Mexiko det så kallade Mexikanska kriget, vilket ledde till att Kalifornien, Nevada och Utah samt bitar av Arizona, Colorado, Wyoming och New Mexico erövrades. I väster köptes och erövrades indianernas marker, främst kring 1870-talet, vilka under denna tid sakta men säkert marginaliserades och i vissa fall utrotades, och vid århundradets slut var de överlevande stammarna infösta i reservat belägna på platser som inte ansågs ha något ekonomiskt värde. Samtidigt vällde europeiska immigranter in i landet. Mestadels var det fattiga från europeisk landsbygd och stad, vilka inte kunde livnära sig på de allt trängre markerna i sina hemländer. Många var även religiöst fritänkande som blev trakasserade i sina hemländer och andra var kriminella som emigrerade för att fly undan rättvisan. De största grupperna kom från Tyskland, Irland och Storbritannien. De blev väl omhändertagna i USA, som var i behov av jordbrukare för att odla upp de nyerövrade områdena, och arbetskraft i den snabbt växande industrin. Under 1800-talets första hälft blomstrade den amerikanska södern. I sydstaterna odlades bomull på jättelika plantager och man använde slavar som arbetskraft. Slavarna bestod av afrikaner som togs till fånga i sina hemländer och användes som billig arbetskraft för det slitsamma arbetet på bomullsfälten. Miljoner afrikaner kom till USA på det viset och idag utgör deras ättlingar c:a 12% av den totala amerikanska befolkningen. I nordstaterna växte däremot starka industrier fram. Sydstaternas odlingsekonomi och nordstaternas industri ledde till en klyfta som kulminerade i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. En viktig fråga i kriget var slaveriets vara eller icke vara, nordstaterna ville på sikt avskaffa det då det ej var lämpligt för industriarbete och därför att den etiska opinionen mot slaveriet växte, medan sydstaterna ville bevara det. Motsättningen ledde till att sydstaterna försökte bryta sig ur federationen, men blev besegrade av nordstaterna i det blodiga krig som krävde runt 650 000 liv. I slutet av 1800-talet hade USA blivit en av de ledande industrinationerna, mycket tack vare sin stora yta och sina ofantliga naturtillgångar. Under denna tid slog landets utrikespolitik in på ett imperiebyggande spår, vilket bland annat ledde till krig med Spanien 1898. USA valde dock till en början att stå utanför första världskriget, men gick med i kriget när en tysk ubåt sänkte en brittisk båt med amerikanska passagerare 1915 (Lusitania). Det amerikanska folket var efter kriget besviket över dess utgång, och opinionen krävde att politiken hädanefter skulle tvingas in på en mer isolationistisk linje. Den isolationistiska linjen ledde till att USA valde att stå utanför även andra världskriget. Man gick inte in i kriget förrän Japan 1941, utan att förklara krig, attackerade flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Efter andra världskriget drogs USA in i en långdragen konflikt med Sovjetunionen, kallad det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå där USA:s överlägsna industrikapacitet till sist knäckte Sovjetunionen i den rustningskamp som fördes. Kampen fördes dock även indirekt genom att de två nationerna gav stöd till konflikter inom och mellan andra länder. Sedan Sovjets fall är USA världens enda supermakt, vilket lett till att landet på ett mer aktivt sätt kunna påverka omvärlden. Bland annat genom att 2003 invadera Irak och avsätta dess diktator Saddam Hussein.

Styrelseskick och politik

Huvudartikel: USA:s politik

Federalism

USA är en federation (union) med ett republikanskt statsskick. Det innebär att de 50 delstaterna har ett visst självbestämmande, som generellt sett sträcker sig till angelägenheter som går att isolera inom delstatens gränser, och innefattar rättigheten att stifta lagar i de inre angelägenheterna så länge som lagarna inte bryter mot den federala konstitutionen.

Maktdelning på federal nivå

På den statliga nivån finns presidenten och dennes regering (ofta används ordet administration istället för regering - begränsat enbart till de personer som sitter i regeringen används uttrycket kabinett liksom i Storbritannien), kongressen (senaten och representanthuset) och högsta domstolen som grenar av den federala makten.

Rättsväsen

högsta domstolen USA:s konstitution (grundlag) stadgar makten hos politikerna, de lagstiftande och rättsväsendet. Grundlagen ger även folket rätt till yttrandefrihet, rätt att inneha vapen, religonsfrihet, rätt till rättegång med jury samt skydd mot grymma och ovanliga straff. De tre stora instutitionerna; kongressen, presidenten och Högsta domstolen förvalar och ser till att lagarna efterföljs. De övervakar också varandra för att förhindra brott inom regeringen och stärka demokratin. Kongressen, som består av Representanthuset och Senaten, är den lagstiftande instutitionen. Representantshuset består av 435 folkvalda medlemar kallade kongressmän/kvinnor. Befolkningsstorlek avgör hur många representanter varje delstat får. Senaten består av 100st senatorer. Varje delstat har två senatorer som väljs i perioder på sex år. De federala domstolarna i USA används endast när det är federala eller konstitutionella frågor. Landets högsta domstol består av 9st av presidenten utnämnda domare.

Militär

domare Av USA:s fem försvarsgrenar lyder fyra av dem under försvarsdepartementet. Dessa är armén, marinkåren, flottan samt flygvapnet. Kustbevakningen lyder under inrikessäkerhetsdepartementet. USA har världens i särklass största försvarsbudget (närmare 400 miljarder dollar), vilket utgör ca 50 % av världens totala försvarsutgifter. De har 1,4 miljoner aktiva trupper, vilket endast slås av Kinas 2,5 miljoner. USA:s är det enda land i världen som är kapabelt att utkämpa ett större krig utanför sina egna gränser. USA är också det land som har störst kärnvapenarsenal och det enda land som använt sina kärnvapen se Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Presidenten är landets överbefälhavare.

Ekonomi

: Huvudartikel: USA:s ekonomi En kapitalistisk modell ligger till grund för det ekonomiska systemet i USA, där de arketypiska dragen historiskt varit en stadig tillväxt, låg arbetslöshet, låg inflation, en stor tjänstesektor, ett stort handelsunderskott, en stark dollar och en snabb teknisk utveckling. Den amerikanska ekonomin utgör navet för hela världsekonomin. Flera länder har sina valutor kopplade till dollarn (eller använder till och med den som sin egen valuta), de flesta råvaror handlas med dollar på den internationella marknaden, och börserna i USA ses globalt som en indikator på världsekonomins tillstånd.

Naturresurser

Det finns stora tillgångar av naturresurser i landet, bland annat guld, olja, kol och uran. Oljeproduktionen har dock sedan länge varit på nedgång, då produktionen hade sin topp på 1970-talet, (det vill säga hälften av den tillgängliga oljan var utvunnen) och landets ekonomi blir allt mer beroende av importerad olja. De stora stäpperna i centrala delar av landet är hem för gigantiska jordbruk, vilket gör USA till världens största producent av t.ex. majs, vete, socker och tobak.

Indutri

Även om USA:s tillverkningsindustri stadigt minskar finns det fortfarande stora producenter av bilar, flygplan och elektronik där. Den största sektorn i landets näringsliv är dock tjänstesektorn, som utgör runt 75% av arbetskraften.

Utrikeshandel

Landets största handelspartner är dess nordliga granne, Kanada. Andra viktiga handelspartners är Mexiko (se NAFTA) , EU, industrialiserade länder i Sydostasien (Japan, Kina och Sydkorea). USA har dock ett betydande underskott i handelsbalansen, vilket 2003 fortsatte att öka till 43,1 miljarder dollar trots den kraftiga försvagningen av dollarn som då skedde. En viktig faktor till det växande handelsunderksottet är det allt större behovet av importerad olja. Utöver det stora handelsunderskottet har den amerikanska ekonomin i nuläget problem med ett stort underskott i statsfinanserna. Landet hade i början av 2004 en statsskuld på 7 112 miljarder dollar, vilket ger en skuld på runt 24 000 dollar per invånare. Vilket kan jämföras med Sveriges som vid samma period utgjorde runt 17 000 dollar per person. Läget ser inte heller ut att förbättras under 2004 då ett rekordstort underskott i budgeten väntas. Men landet har år efter år lyckats jämna ut detta enorma underskott med hjälp av stora investeringar som görs i landet bland annat från Europa och Japan.

Geografi

Huvudartikel: USA:s geografi Utöver de 50 delstaterna lyder även följande områden direkt under den federala regeringen: Amerikanska Jungfruöarna, Amerikanska Samoa, District of Columbia, Guam och Puerto Rico. Då USA är världens 3:e största nation till ytan har den också ett starkt varierande landskap; från tempererade skogsmiljöer vid östkusten, mangroveskog i Florida, vida stäpper i de centrala delarna, det sumpiga Mississippideltat i söder till Klippiga bergens ökenlandskap i väster. Till detta kan även läggas de arktiska regionerna i Alaska och de vulkaniska öarna i Hawaii. Landet har alltså genom sin storlek ett ytterst skiftande landskap. Klimatet skiftar även det kraftigt, från fuktigt subtropiskt klimat i Florida till Alaskas isbitna tundra. De stora inre delarna av landet har har ett kontinentalt klimat med varma somrar och kalla vintrar. Vissa kustdelar av USA har även ett medelhavsklimat, isynnerhet Kalifornien.

Demografi

: Huvudartikel: USA:s befolkning USA:s befolkning En majoritet av de 290 miljoner invånarna är ättlingar till immigranter från Europa, varav det stora flertalet härstammar från Tyskland, England, Skottland, Irland och Italien. Många immigranter kom även från de nordiska och slaviska länderna. De invånare med franskt och spanskt ursprung immigrerade oftast från Franska Kanada respektive Mexiko och Syd-/Mellanamerika. Den latinamerikanska befolkningsgruppen som är den största minoritetsgruppen i landet och utgjorde 13,4% av befolkningen 2002 (38,6 miljoner människor) är också den snabbast växande gruppen, därför har det spanska språket också ökat i betydelse. År 2000 utgjordes runt 12% av befolkningen av afroamerikaner vilka nästan uteslutande härstammar från de afrikanska slavar som fördes till Amerika under 1700- och 1800-talet. Den tredje i storlek betydande befolkningsgruppen är de av asiatiskt ursprung, vilka utgör 3,6% av befolkningen och främst är koncentrerade till de västra delarna av landet. Ursprungsbefolkningen som levde i området innan den europeiska kolonisationen för idag en tynande tillvaro och utgör under 1% av befolkningen. USA:s fördelning över religionssamfund var 2001 följande; protestanter 52%, katoliker 24,5%, obundna 13,2%, judar 1,3% och övriga 0,5-0,3% (vilket bland annat innefattar muslimer, buddhister, ateister och hinduer). Anmärkningsvärt är att antalet människor som ser sig som kristna faller snabbt, från 86,2% 1990 till 76,5% 2001, många av dessa har istället gått över till nyandliga filosofier som inte kan anses vara religoner på samma sätt som till exempel kristendomen (dessa ingår i benämningen obundna i fördelningsstatistiken ovan). Landets sociala struktur är starkt splittrad med en stor del av landets tillgångar kontrollerade av en liten del av befolkningen och en växande fattig underklass. I relation till andra länder ligger dock den generella levnadsstandarden långt över världssnittet. 51% av hushållen hade år 2000 tillgång till en dator och 41% hade tillgång till Internet. Vidare ägde år 2002 67,9% av befolkningen sitt eget hem. USA har inget officiellt språk, vilket beror på att engelska har varit totalt dominerande, varför det ansetts att man ej behöver ett officiellt språk. I takt med att antalet spansktalande invandrare från Latinamerika, hispanics, ökade under andra hälften av 1900-talet, och dessa i motsats till tidigare invandrargrupper har valt att inte övergå till att prata engelska, så har kraven på att engelska skall införas som officiellt språk i USA ökat. Se även Svensk-Amerika.

Kultur

Den amerikanska kulturen har en stark påverkan på resten av världen, i synnerhet västvärlden. Musik , filmer och TV-serier exporteras i stor skala. Till exempel gick 62,5% av alla svenska biobesök till en amerikansk film år 2001, trots att de bara utgjorde 35,3% av alla filmer som gick upp på svenska biografer. Denna kulturella påverkan är dock relativt ny och kan spåras tillbaka till första hälften av 1900-talet, vid Hollywoods och ungdomskulturens framväxt. Innan dess sågs USA, i förhållande till Europa och Asien, som ett kulturellt efterblivet jordbruksland utan någon rik historisk grund. Den amerikanska livsstilen med snabbmat och högt beroende av motorfordon är också ett kulturellt drag som påverkat omvärlden.

Film

Huvudartikel: Amerikansk film Sedan 1920-talet har USA dominerat globala filmindustrin med ett brett utbud av filmer som varit både konstnärliga och tekniskt banbrytande. Detta har bidragit till att det i den amerikanska kulturen finns en ingrodd filmentusiasm som man inte kan hitta någon annanstans än kanske den andra stora filmnationen det vill säga Indien (se indisk film).

Television

Huvudartikel: Television i USA Televisionen är en viktig del av vardagen i USA. 99 procent av alla amerikanska hushåll har minst en tv-apparat och majoriteten av dem har fler än en. Den amerikanska televisionen domineras och präglas helt av kommersiella bolag och det har aldrig funnits en statligt styrd public service-kanal. De större amerikanska tv-kanalerna (och radiostationerna) är uppbyggda av så kallade "nätverk" (network), alltså ett övergripande företag som producerar program som sedan visas av regionala stationer med oberoende ägare. Den amerikanska tv-marknaden dominerades länge av National Broadcasting Company, American Broadcasting Company och Columbia Broadcasting System, men har från 1980-talet fått konkurrens från andra nätverk såsom Fox Broadcasting Company samt kabel-tv-kanaler.

Utbildning

USA har idag ett omfattande system för högre utbildning, med över 1 500 universitet och högskolor. Många av dessa anses vara de mest prestigefyllda inom sitt specialområde. Exempelvis, Harvard University med bland annat Law, Medical och Business School, Massachusetts Institute of Technology, Princeton University, Cornell University, Berkeley - University of California samt Stanford University.

Transportväsen

Se även


- USA:s president
- Lista över USA:s presidenter
- USA:s delstater
- Registreringsskyltar i USA
- USA-portalen

Externa länkar


- [http://www.census.gov Census Bureau]
- [http://www.cdc.gov Centers for Disease Control and Prevention]
- [http://www.cia.gov Central Intelligence Agency]
- [http://www.congress.org Congress]
- [http://www.dia.mil Defense Intelligence Agency]
- [http://www.dod.gov Department of Defense]
- [http://www.ed.gov Department of Education]
- [http://www.dhs.gov Department of Homeland Security]
- [http://www.dol.gov Department of Labor]
- [http://www.state.gov Department of State]
- [http://www.dot.gov Department of Transportation]
- [http://www.epa.gov Environmental Protection Agency]
- [http://www.faa.gov Federal Aviation Administration]
- [http://www.fbi.gov Federal Bureau of Investigation]
- [http://www.firstgov.gov FirstGov (Portal för USA:s myndigheter och dess tjänster)]
- [http://www.fda.gov Food and Drug Administration]
- [http://www.house.gov House of Representatives]
- [http://www.irs.gov Internal Revenue Service]
- [http://www.nsa.gov National Security Agency]
- [http://www.osha.gov Occupational Safety & Health Administration]
- [http://www.uspto.gov Patent and Trademark Office]
- [http://www.secretservice.gov Secret Service]
- [http://www.senate.gov Senate]
- [http://www.ssa.gov Social Security Administration]
- [http://www.supremecourtus.gov Supreme Court of the US]
- [http://www.uscourts.gov The Federal Judiciary]
- [http://www.army.mil US Army]
- [http://www.whitehouse.gov White House]

Kategori:Nordamerikas länder Kategori:AkronymerKategori:USA ja:アメリカ合衆国 ko:미국 ms:Amerika Syarikat simple:United States th:สหรัฐอเมริกา zh-min-nan:Bí-kok

Nationalencyklopedin

Nationalencyklopedin, NE, uppslagsverk som är utgivet på initiativ av Statens Kulturråd. Band 1 kom ut första gången år 1989 och med band 20 var verket komplett år 1996. Bokförlaget Bra Böcker AB i Höganäs fick uppdraget att framställa Nationalencyklopedin. Nationalencyklopedin har kompletterats med tre supplementband. Dessutom finns uppslagsverket på CDROM och DVD samt på Internet. Nätversionen, som även innehåller nyhetsartiklar, uppdateras ständigt.

Nationalencyklopedins ordbok

Uppslagsverket har också kompletterats med en ordbok, Nationalencyklopedins ordbok, NEO, som gavs ut i tre band 1995-1996. Den senaste upplagan är i ett band och kom 2004.

Se även


- Lista över felaktigheter i Nationalencyklopedin
- Bra böckers lexikon
- Kunskapspriset

Extern länk


- [http://www.ne.se/ Nationalencyklopedin på Internet] Kategori:Encyklopedier Kategori:Lexikografi als:Nationalencyklopedin

Kategori:Militärt

Kategori:Krigsvetenskap

Romartiden

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken


- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken

Kejsartiden

Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.

Historiska förlopp under kejsartiden

Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket

Principatet

Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet

Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store

Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)

Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius

Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.

Det sena Östrom

Romerska rikets fall

Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.

Språk

Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.

Latin i väst

Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.

Grekiska i öst

Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin

Religion

: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi

Kultur

Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romer